“Du bror, som är stark i geografen, vad är det här egentligen för ett land? Icke måtte det vara Schlaraffernas, för jag ser inga stekta sparvar, men så många fler ostekta apor och papegojor.”
– Rapp
Handlingen utspelar sig inte helt oväntat på Madagaskar, dit den franske botanisten A la Bonneheure och den svenske f.d. studenten Rapp räddat sig efter ett skeppsbrott. Invånarna i stammen de stöter på – genomgående övertygade kannibaler – förbereder sig att fira gudinnan Rakkas fest; nödiga ingredienser i sammanhanget är såväl palmvin som färska människooffer. Radamuffo, stormoritask av Monomotapa, misslyckas emellertid med att leverera människokött till offren, och här kommer förstås A la Bonneheure och Rapp mycket lägligt. De fångas och gödes och allt ser ganska bistert ut, tills Guttapercha, drottning Uschiamejas dotter, förälskar sig i A la Bonneheure. Landet har nämligen en lag som säger ”att en främling räddad är, om för honom hjärtat brinner hos en jungfru, blyg och kär”. Därmed har A la Bonneheure sitt på det torra – till förtret för Radamuffo, som också älskar Guttapercha. En kärlekstriangel uppstår, där utgången inte är skriven i sten.
Spexet, som skrevs av de två nationsmedlemmarna Axel Borg och Hugo Montgomery-Cederhjelm, hade sitt uruppförande den 2 April 1870 tog sig snabbt in i nationens hjärta och har varit en odödlig klassiker sedan början och präglar än idag nationen i form av att några av sångerna i spexet sjungs som de två första sångerna på middagar i nationens regi.
Spexet sattes ursprungligen upp på önskan och begäran av nationen, men sedan 1937 sätts det upp var tionde år, och därför har vi nöjet att i april 2017 sätta upp spexet igen!
Med en önskan att bevara orginalmanus i den utsträckning som är möjlig ger det en fantastisk inblick i spexvärlden för nästan 150 år sedan, och att humorn då inte är så olika från den idag. Mycket av informationen och materialet kring spexet är insamlat och sammanställt av Christer Henriksén. Produktionen vill därför rikta ett speciellt tack till honom för möjligheten att bevara de historiska elementen.
